Om hur vikingatidens människor manipulerade sin historia och om hur en skara krigare oförhappandes slutade som gudaoffer.

Om hur annorlunda man uppfattade sin omvärld för tusen år sedan och om den stora skatten från Eketorp som hamnade i en plastpåse under en av Örebros broar. Om märken av sten och om spåkvinnan vid Svartråns forsar.

Vardag och extraordinära händelser blandas här i tolv berättelser från järnålder och tidig medeltid. Alldeles nya såväl som äldre arneologiska upptäckter ligger till grund för berättelserna. Satta i sitt sammanhang gör de spridda spåren från det förflutna det möjligt att glänta på dörren till samhällen som inte längre finns, men där människornas tankar om sig själva, sin omvärld och tingens och tidens beskaffenhet ändå kan anas.

Claes Gabrielsons nytagna fotografier går nära inpå föremålen och väcker slumrande detaljer till liv igen inför betraktarens öga.

RIksantikvarieämbetet

 

Vilken vacker, välgjord och intressant bok med berättelser från järnålder och tidig medeltid!

Fantastiska bilder gör detta till en presentbok till alla som har en historisk och arkeologisk håg. Att boken gör sitt nedslag i mellansvenska närkebygder betyder alls inte att den är lokal.

Detta är vikingahistoria som berör oss alla. Det är sannolikt ingen slump att bokens titel heter Spåkvinnans stav. Fynden av stavar i påkostade kvinnogravar har sysselsatt flera nutida forskare. Var det ett slags höga prästinnor, völvor, som begravdes med detta attribut? Völva betyder just hon som bär staven. Här har en av dem begravts vid en krök av Svartån. I Erik den Rödes saga finns en sådan kvinna beskriven med alla sina attribut. Enligt honom var staven kvinnan höll i handen prydd med mässing och besatt med stenar upptill, runt omkring knappen.

Birgitta Gustafson