Fotografens förord 

 

Med dolt ansikte kan de gömma sig bakom en pelare av tusen års tystnad. Namnlösa och ansiktslösa. Det är den vanliga bilden. I dag vet vi mer. Några har fått namn och personakt, andra håller ännu på sina hemligheter.

När Maja först tog med mig på Tusenårsresan, i samband med inspelningen av TV-filmerna hade jag ibland problem med att se spåren, bilderna, på grund av att allt var så obetydligt, nästan osynligt och fragmentariskt.

Det fanns helt enkelt inte mycket över till den fotografiska blicken när arkeologerna tänkt och tolkat. - Skulle verkligen de rostiga flagorna och glasskärvorna kunna berätta allt det där och kan man verkligen veta så mycket, av så lite.

Man får lyssna mot tiden och texten. Maja har lärt mig. Hennes kunniga entusiasm är avgörande. De obetydligaste resterna kan vara de första tecknen i berättelsen. Under föremålens yta, bor fantasin.

Några av figurerna på Forshemskyrka, fick mig att känna ett starkt vemod inför tiden och plötsligt kändes min position från andra sidan tusen år inte längre så självklar. Det naiva lite tafatta uttrycket, som från en barnhand, gjorde att de kom oväntat nära.

Fotografier rör våra minnen och med Forshemsmästarens blick och minnen i sten, fick jag ytterligare hjälp i mitt arbete.

Någon gång har jag undrat vilka frågor vi kan ställa från vår plats på tidslinjen och vilka bilder  som är möjliga. Är vi inte, i en mening de oseende? Vi var inte med och kan inte riktigt veta. Våra bilder kom helt enkelt för sent.

Det hindrar inte att vi kan förnimma ögonblick av sorg, skönhet och glädje när vi betraktar skärvorna från deras värld. Resan har lärt mig att vi naturligtvis inte alls är olika.

De som, bara andetag från vår egen tid, arbetade, fann en tro, kämpade, älskade och begravde sina döda, har lämnat bilder som i någon mening också är bilder av oss själva.

Jag bugar mig ödmjukt inför det levda och inser det orättvisa i att försöka påstå något  entydigt med en kameras hjälp, en uppfinning i princip tusen år för ung.

Claes Gabrielson